Jag mår bra. Och jag hoppas att jag får fortsätta att göra det. Men att varje dag ha kontakt med "min familj" på Zanzibar, och likaså "min familj" i Mlolongo stillar inte mitt hjärta precis. Jag vill inget annat än att det ska gå bra för dem där borta. Jag och mitt hjärta känner med dem varje dag, och nu de senaste dagarna har det varit något förskräckligt.
George och pojkarna i Mlolongo mår mycket bra, MEN Omar och pojkarna på Zanzibar.
Jag önskar såå att detta elände kring dem ska vara över. Jag önskar sååå att dessa fyra barn ska få ett tryggt, glatt, kärleksfullt liv med vatten, mat, kläder och skolgång. Tillsammans med varandra och någon vuxen som bryr sig.
Det har kommit så mycket information från alla håll, och jag är så besviken och ledsen på Omar. Jag kämpar verkligen i motvind för dessa barn. Omar sätter käppar i hjulet hela tiden. Han verkar inte bry sig alls längre. Förutom om sig själv.
Tacka vet jag Ida, Patrick, Isaya, Kico och Said. De är mina änglar just nu.
Och fan vet jag Omar och polisen.
Jag vill skriva en bok om detta helvete. Till en början kommer det snart ett utdrag från den i kommande inlägg. Jag är så ledsen så ledsen, eller nej, det hinner jag förresten inte vara. För det enda som jag gör är att kämpa för dessa pojkar.
De gråter och gråter. Vill inte vara kvar hos Omar. Har försökt rymma tillbaka till gatan igen. Fatta! Rymma tillbaka till gatan. Jag trodde inte det kunde bli sämre än det redan har varit för dem. Men Omar och polisen bryr sig inte ett skvatt..Vilken hatkärlek jag har till detta Afrika. Det enda jag vill är bara att få hjälpa dessa pojkar. Men inte verkar det att gå. Jävla folk.
Tre bilder som min vänner Ida och Isaya har skickat från nuläget.
En av alla de gånger som de sitter i Isayas shop och får frukost under sin första skolrast. Dula och Kirikou.
Här går de i hopp om att få flytta ifrån Omar, och istället bo i närheten av Ida och Patrick så länge.
Dula som vägrar att sova hos Omar mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar