Vår Historia.

...Den tänkte jag nu försöka berätta för er. Det har tagit emot att göra det tidigare. Men jag känner att jag borde, för jag vill inte att fler ska begå detta misstag som jag själv har gjort. Eller misstag, jag vet inte vad jag ska kalla det. Jag har ju haft det mycket bra under denna långa resa som jag har gjort. Det är nu på senaste som jag fick mig en rejäl käftasmäll.

Detta handlar och kommer att handla om mitt liv på Zanzibar.

 

Jag kommer inte att gå in på alla detaljer helt, men ändå göra historien rättvis.

 

2010 träffar jag Omar på en krog på Zanzibar. Det var första gången jag var singel på resande fot, och hade därför båda mina ögon öppna och ville testa så mycket som möjligt. Men med Omar blev det bara vänskap, vi satt och pratade länge, dansade och träffade varandra då och då under denna vecka som jag var på min lilla semester. Jag föll pladask, men ville inte säga något.

 

Året därpå 2011, så kom jag tillbaka, och såg denna man. Vi umgicks till och från i denna turistort där han bodde. Varje dag spelade han fotboll på stranden, och försökte få med turister på sin båt. Vi pratade och tog promenader. Jag följde med och kollade när han spelade en fotbollsmatch.

Jag älskade verkligen hans glädje, energi och sociala kompetens.

Vi hängde och efter en veckas tid med varandra slutade det med att han reste runt med mig i Tanzania, och tillslut kom till barnhemmet i Mlolongo. När hans egna pengar tog slut, började jag självklart betala för honom. Han bad dock aldrig om något.

 Han träffade mina svenska vänner. Alla på barnhemmet, och mina vänner älskade honom. Hans öppenhet och glädje. Tanken var att vi bara skulle vara vänner.

Men efter en månad tillsammans dag och natt, så kändes det verkligen tungt att behöva skiljas.

Jag åkte till Sverige. Och vi bestämde att jag skulle komma tillbaka så snart jag kunde. Vi pratade i telefon varje dag, och inga tvivel fanns. Mina tankar om att han skulle träffa någon annan fanns inte. Jag hade aldrig upplevt denna distans-kärlek förut. Och kände; Antingen eller. Jag litade på honom.

 

Jag åkte tillbaka 2011 i december. Han möter mig på flygplatsen. Allt känns helt perfekt. Jag träffar hans pappa och syster, som var jättetrevliga mot mig, och jag känner mig genast hemma.

Vi åker tillsammans till barnhemmet i Mlolongo. Det är helt fantastiskt att få vara där med alla som jag älskar så mycket. Under hela denna tid har jag aldrig skickat pengar till honom, eftersom han tjänade bra själv, och delade ett litet hus med en kompis.

 

Efter två veckor på barnhemmet åker vi till Dar es Salaam.

Vi kommer dit en fredagseftermiddag.  Vi sitter ute och äter billig lokalmat vid gatan på kvällen. Där ser vi ett tiotal gatubarn ligga och sova. Vi sitter och pratar och analyserar kring allt vi ser. Jag älskar att prata med honom. Våra åsikter och analyser möts så bra, och jag faschineras så av hans sociala kompetens och hur alla runt omkring oss gillar honom.

Samma natt ligger vi och diskuterar våra drömmar om livet. Vi är lyckliga. Vi gråter över världens orättvisor och jämför våra uppväxter. Min lyckliga uppväxt utan problem möter hans uppväxt med varken mamma, pappa eller skolgång. Jag blir så imponerad över hans livshistoria. Hans överlevnad.  

Dagen därpå vill han visa mig en vacker ö som finns utanför Dar es Salaam. Vi åker dit och går runt på stranden. Vi tittar på turister och äcklas av äldre vita kvinnor som håller unga svarta mäns hand. Omar och jag vill inte direkt visa vår kärlek öppen, eftersom jag själv vet hur jag iaktar..Vi umgås mest som vänner, och jag känner mig alltid glad och trygg.

På kvällen äter vi lokalmat vid gatan igen. En pojke kommer fram och tigger. Omar börjar prata med honom och frågar om hans livssituation. Pojken berättar och ska visa oss var han sover. Vi följer med, och möter ca 30st pojkar vid stranden. Alla mellan 7-25 år. Omar sitter länge och pratar med dem. Samtidigt sitter jag bland "rika" vita och Tanzanianer och kollar på en dansshow, full av tankar.

Kirikou och de andra pojkarna kommer upp och dansar i slutet. Oj vilken glädje det blev.

Jag och Omar bestämmer med alla pojkar att vi ska bjuda dem på mat dagen efter.

 

Vi bjuder denna söndag 52st gatupojkar på mat, som vi köpt på ett lokalställe för ca 500 kr. Vi sitter alla i en ring och de får berätta sina historier och drömmar. 3 pojkar blir extra nära Omar. Tre av de minsta. Eftersom killarna knappt kunde engelska, så tolkade Omar mellan oss.

Under ca en veckas tid träffade vi dessa pojkar, och speciellt dessa tre. Salum, Othman och Abdallah.

Omar pratade med mig om att han så gärna ville hjälpa dem, eftersom de inte hade någon annan som brydde sig. Jag hade ju tidigare berättat om min dröm, att starta barnhem, på denna fina paradisö Zanzibar. 

Omar ringde till sin pappa som bor på en liten gård på norra Zanzibar, Kiwengwa. Och frågade om han kunde få flytta in med dessa pojkar där. Pappa Said gick med på detta, och tyckte det var en mycket bra idé. Vi funderade några dagar, och tillslut gick jag med på att hjälpa till så mycket jag kunde. Omar pratade med polisen, och fick godkännande att ta med dessa tre pojkar. Eftersom Othman kom från Zanzibar, gjorde vi hembesök hos hans mamma. Där fick han inte bo, eftersom de var rädda att han skulle våldta sina småsyskon, p.g.a att Othman själv hade blivit våldtagen av en manlig släkting under några års tid. De blev därför mycket glada över att vi skulle ta hand om honom istället.

Planen var att göra hembesök hos de andra två pojkarna när jag skulle komma tillbaka nu i juni.

 

Vi flyttade in hos Said. Köpte allt de kunde behöva. Kläder, mat, madrasser, köksredskap, skolmaterial och uniformer. Vi gick och pratade med skolan och fick godkännande. Pojkarna var lyckliga och Omar skjutsade dem första dagen till skolan med pappans motorcykel.

Vi umgicks en vecka och allt var bra. Pappa Said var tacksam för allt vi hade gjort och var beredd på att hjälpa till så mycket som möjligt.

Jag åkte till Sverige med tårar i ögonen.

 

Mellan januari - maj hade vi daglig kontakt. Allt verkade bra, och jag hade inga misstankar. Jag skickade ca 1500 kr/månaden. De köpte en vattentank vid trädgården, och hans syster gav oss mark för att bygga vårt eget hus.

Vi ville utöka och ta hand om fler pojkar. Därför åkte Omar in till Dar es Salam och hämtade upp Mudi och Kirikou. Två av de minsta. I samma veva rymmer Salum, eftersom Omar hade skällt ut honom, då han hade försökt ha sex med de andra pojkarna. Nu var de alltså fyra.

Fyra stycken mellan 12-14 år.

 

I maj var jag med i tidningen Året Runt. De tre pojkarna var med på bild.

Genom en vän som bor i Arusha, får jag höra att hennes svenska vän ska till Zanzibar och träffa en kille som heter Omar. Som tar hand om f.d. gatubarn. Jag kontaktar henne. Och det visar sig att hon ska till samma Omar. Hon vet, för hon såg mig i tidningen och fick en chock.

Hon är med Omar i ca en vecka. Sen får hon inte vara kvar, för då ska Omar göra hembesök hos pojkarna. Vilket egentligen betyder att jag ska komma. Hon flyger hem och jag flyger dit.

 

Jag kommer dit och berättar för Omar om det jag hört. Han berättar att de bara varit vänner, och att han har utnyttjat henne. Hon har nämligen hjälpt honom med att betala till pojkarna och köpt flera djur. Han gråter och känner sig hemsk som inte har berättat om henne. Han hade inte berättat för mig tidigare hur han hade utnytjat henne som vän, i tro om att inte göra mig ledsen, eftersom det är mig han älskar över allt annat på jorden. Han planerar sin framtid med mig, vill köpa en giftasring och försöker övertala mig till att inte göra slut.

Jag kallar denna andra svenska tjej för Åsa. Åsa skriver till mig om hur mycket han ljuger om allt. De har haft en relation och hon har varit där tre gånger det senaste halvåret. Hon har träffat pojkarna, men aldrig fått komma dem riktigt nära. Detta beror självklart på att pojkarna inte ska förstå att han har flera flickvänner. Åsa berättar om deras kärleksrelation, och Omar fortsätter gråta och berätta om att de bara varit vänner. Jag tvivlar och vet inte vad jag ska tro. Men självklart tror jag inte att en svensk tjej skulle hitta på en massa som jag själv tycker verkar stämma. Omar är lite oklar i allt han berättar, så jag börjar förstå att han ljuger.

 

Pojkarna är överlyckliga över att jag kommer. De kallar mig "mammi Julie". Omar berättar hur mycket dom har saknat mig, och hur mycket de alla har pratat om mig. Och att jag äntligen nu skulle komma. Allt är frid och fröjd. Vi håller sams, för pojkarnas skull. Jag väljer att förlåta Omar för tillfället, och vi fortsätter att ha det bra under den tiden som jag är där.

Jag går med pojkarna till sjukhuset för att läkaren ska hjälpa mig att tolka allt som har hänt. De berättar om hur Omar har misskött dem. Och hur han pussat Åsa som har hälsat på, och samtidigt varit mycket med en lokalbo, Peru. De har tyckt det varit hemskt, eftersom han samtidigt har pratat om mig som hans riktiga flickvän, och att de inte får säga något till mig.

Omar har även varit borta mycket, hängt på krogen, och rökt på. Han har inte sett till att de gått till skolan alltid. Och han har bråkat mycket med pappan. Pojkarna har inte mått bra, och har försökt att rymma. Men då har Omar hämtat dem igen. Ibland har han slagit dem, och de har inte fått någon mat.

 

När jag åkte började problemen berättade de för läkaren. Pojkarna grät, och ville att jag alltid skulle vara där med dem.

 

Jag befann mig i världens förvirring. Skulle jag ta pojkarna därifrån, eller skulle jag ge Omar en andra chans. Han övertalade mig att ge honom en andra chans. Allt var ju så bra och perfekt när jag var där. Pojkarna älskade honom på nytt. Han rökte eller drack aldrig. Vi skrattade, pratade och hade samma åsikter. Men jag sa självklart att jag inte vet hur vår relation skulle fortsätta. Han var beredd på att göra allt för att gottgöra mig. Han var fruktansvärt ledsen över att inte få följa med mig tillbaka till Sverige, eftersom vi hade fixat visum till honom.

Efter att jag och pojkarna suttit med lexikon och pratat varje stund som Omar var borta, bestämde vi att ge honom en andra chans. Allt kanske skulle bli bra om de inte bodde med pappan Said. Om vi byggde vårt egna hus på vår egna tomt kanske allt kunde bli bra. Så blev det.

 

Jag la ut ca 10 000 kr på att bygga ett hus, köpa allt som behövdes. Pojkarna blev så lyckliga över sina cyklar som de skulle använda till skolan. Jag gick och pratade med skolan igen. Pratade med Said om att vi skulle försöka igen. Alla var glada. Pojkarna ville verkligen stanna, och det gjorde att jag slutade fundera över hur jag skulle ta dem över gränsen till Mlolongo.

Att förflytta dem från denna fantastiskt fina ö är inget man vill i första han. Naturen och havet är helt magiskt. Grannarna, fruktträden och allt man kunde odla...så vackert. Och utsikten till havet. Vattentanken ca 10 min bort, och brunnen 30 min bort. De stunder som jag glömde bort vad Omar hade gjort och allt dubbelspel han hade kört, då var jag så lycklig. Där ville jag vara.

 

Jag bokade om min biljett, stannade 2 veckor längre än vad som var tänkt. Vi ville hinna få klart huset, och göra lite hembesök innan jag åkte hem. Varje dag gjorde vi något roligt med pojkarna, så att de fick känna, och vara barn. Vi träffade Omars bröder. En från Zanzibar och en från Bali tillsammans med hans flickvän. Lekplatser, båtturer, vollyboll och djurpark. Och god mat. Alla tittade på oss som en lycklig familj och frågade om de fick ta kort.

 

Dagen kom då jag skulle åka hem. Samma kväll försökte vi göra hembesök hos Kirikou, där vi inte blev insläppta. Glädjen över att få träffa sin pappa, och sedan besvikelsen över att inte få. Usch.  

Vi alla skrattade och grät tillsammans.

Det var tungt att skiljas på flygplatsen och se alla dessa fem killa vinkandes sorgligt. Omar lovade att allt skulle bli bra nu. Och jag lovade att komma tillbaka i december.

Pojkarna fick en gammal telefon av mig så att jag kunde ringa dem. Och Omar fick pengar för att kunna göra hembesök hos pojkarna och för att ta sig tillbaka till Zanzibar, eftersom jag flög från Dar es Salaam.

 

Jag kommer till Sverige. Omar svarar inte i telefonen på en vecka. Pojkarna svarar i sin, och säger att de är tillbaka på Zanzibar utan Omar. De är i huset, med Omars kompis Kipara.

 

Efter en vecka svarar Omar och säger att han har gjort hembesök och pratat med familjerna om barnens situation och fått deras födelsebevis. Mobilen hade gått sönder. Det är nu lördagkväll och vi säger god natt. Jag hör pojkarna i bakgrunden. Samma natt får jag meddelande på facebook från en italiensk tjej som jobbar på ett hotell vid stranden. Hon säger att hon ser Omar på den lokala puben och dansar tätt med en annan tjej, Peru. De kysser varandra. Hon skickar bilder på detta, och jag får en mindre chock. Det stämde alltså som pojkarna sa. Åsa och Peru.

 

Jag får panik. Säger inget till Omar, utan bokar istället en enkelbiljett tillbaka till Zanzibar. Jag kände att jag bara var tvungen att åka tillbaka för att se till att dessa pojkar får ett bra liv. Har vi tagit dem från gatan, ska de fan få det bra också! Jag kan inte leva med att svika dem så.

Jag börjar planera och tänker ta en paus från mitt svenska liv. Min familj blir oroliga men litar ändå på mig.

Omar får ingenting veta, utan jag ska komma dit som en chock och se vad som pågår.

 

Min svenska vän Ida åker dit. Hon hälsar på pojkarna och Omar, och säger att det ändå verkar bra. Pojkarna går i skolan och de har mat. Omar umgås med en tjej från Finland som heter Lina. Han berättar för Ida att de är vänner, och att det är mig han älskar. Pappa Said ringer och säger att Omar slutar bry sig så fort jag åker därifrån. Said får ta större ansvar för pojkarna, likaså vänner och grannar runt omkring. Han berättar om Omars nya flickvän Lina. Att han har nya flickvänner hela tiden. Jag orkar knappt reagera på det, eftersom jag har fullt upp att tänka på barnen. Omar ringer fortfarande och säger att allt är bra. Och hur mycket han älskar mig, och hoppas på att jag snart kommer tillbaka. Han skickar kort på pojkarna i deras skoluniformer och berättar hur bra allt är.  Samtidigt kontaktar andra mig om att pojkarna inte har det bra. Ingen trygghet och ingen som tar hand om dem. Pappa Said är förtvivlad över sin oansvarige son.

 

Jag ber Ida att åka dit en dag för att prata enskilt med pojkarna. De berättar då allt som de varit med om. Omar bryr sig inte, träffar tjejer och försvinner. Ger dem inte tillräckligt med mat, slår dem när de inte lyder honom. De sålde sina cyklar och försökte rymma tillbaka till gatan. Men då hade Omar hämtat dem och tagit pengarna.

Nu ville pojkarna verkligen inte bo kvar med honom. Under denna tid hade jag bett Ida om att köpt ytterligare mat till dem hos Omar, och även till Said, så att det fanns där när Omar inte var hemma. Men då hade det bara blivit storbråk mellan Omar och Said. Omar ville ha allt ansvar.

 

Pojkarna berättar för Ida hur de inte vill bo kvar med Omar en dag till. Hela tiden har jag kontakt med Ida på telefon. Jag sitter tusentals mil ifrån och har panik. Hur kan vi göra, och vad blir bäst? Ska jag bara skita i allt, och inte bry mig? Eller ska jag kämpa för att dessa pojkar ska ha det bra?!

Pojkarna vill följa med Ida och sova där. De går därför hem till huset och Omar, för att hämta lite grejer. Då ringer Omar mig och är vansinnig. Hur kan vi göra så här? Det är ju hans och mina barn! De ska ju bo med honom och jag ska ju snart komma.

(jag hade efter mycket om och men avbokat min resa som var tänkt i augusti, eftersom jag kände att Ida kunde hjälpa mig, och för att jag inte ville bli mer fast. Jag ville försöka lägga detta ansvar på Omar. Men nu i efterhand vet jag inte om jag gjorde rätt. Det blev ju bara värre efter min avbokning)

 

Omar är alltså vansinnig och vill inte låta pojkarna gå. Men vi bestämmer att de får sova vart de vill, och ska gå till polisen dagen efter. Vårdnadstvist.

Pojkarna följer med Ida, och hon fixar, tillsammans med henne pojkvän, ett rum på ett hostel över natten. Hela tiden finns jag med på telefon.

 

Två kommande dagar sitter de alla hos polisen. JÄVLA POLIS. Pojkarna gråter och talar om hur mycket de inte vill bo hos Omar. Berättar allt som har hänt. Men eftersom polisen och Omar känner varandra, vägrar de låta barnen bo någon annanstans. Tills jag kommer måste de bo hos Omar, eftersom det är jag och Omar som är vårdnadshavare, tog dem från gatan, träffat familjerna och varit med från början. Pojkarna är ledsna och följer med Omar efter två nätter med Ida.

Jag försöker hela tiden övertala polisen och Omar genom telefon. Och stöttar Ida allt jag kan.

Jag säger till pojkarna att de måste försöka rymma från Omar oavsett.

De får hjälp av en annan vän med pengar och en mobiltelefon, Omar tar förstås allt. Tre av pojkarna rymmer efter två dagar. Kirikou stannar. Han har världens hjärta, och vill inte lämna Omar ensam. För nu har väl Omar lyckats övertala honom igen om att allt ska bli bra.

 

De andra tre pojkarna bor nu med Kico, en gammal vän som jag känner. Jag kommer att lita på honom i en månad. Med hjälp av mig på telefon, och Ida+pojkvän så har vi fixat boende till pojkarna och honom. Vi har köpt extragrejer och pojkarna verkar glada då jag pratar med dem i telefon.

Ida berättar om hur de frågar och pratar om mig väldigt mycket, och säger hela tiden att jag måste komma snart. Detta känns verkligen i hjärtat.

 

I allt detta med polisen och så. Så mailar helt plötsligt denna Lina mig. Jo, hon berättar att hon varit Omars flickvän i 3 år. Att hon har träffat pojkarna och litar på Omar. Hon ska tillbaka dit i december.

Ytterligare en chock. Men ändå inte. Jag vet ju att han har hur många som helst där ute i världen.

Genom andra källor så har jag fått höra hur hon väntade i Dar es Salam på Omar, när han var med mig, eftersom jag ombokade min resa. Han hade då planerat in ett besök av henne, men sen hade det ju krockat med att jag stannade kvar. Då hade han tydligen sagt att han var i Mocambique.

Sedan hänger de tillsammans den veckan som han inte svarar mig, då jag är hemma i Sverige. Han kommer sen till pojkarna och vill inte låta Lina sova med honom och dom, för då förstår ju pojkarna att han har lurats igen. Samma natt beger han sig ut på krogen för att träffa Peru.

Under ca en månad är han med Lina, men låter henne aldrig sova och vara med pojkarna särskilt mycket. Bara äta mat tillsammans då och då. Det är vad pojkarna har sagt till mig.

 

Det är ju så här Omar har gjort med alla tjejer han har träffat. Han har barnen för att tjäna pengar. Få pengar av turist-tjejer som tycker att han gör ett fantastiskt jobb. Men låtsas inför pojkarna att de bara är vänner, och låter dem tro att jag är den enda flickvännen för honom. Eftersom det var jag som var med från start.

 

För två veckor sedan så ringer Omar till mig, och säger att det kanske är bäst om vi bara är vänner. Eftersom hans finska vän har hjälpt honom att läsa min blogg. Här har jag skrivit att jag inte litar på honom helt, och så kan man ju inte ha ett förhållande. (haha! smart där) Så då blev vi vänner istället. I mitt huvud har det varit slut sen i maj, då jag fick höra om Åsa. Men för pojkarnas skull har jag tagit det väldigt lugnt med att avsluta allt mellan Omar och mig.

Denna finska vän var alltså flickvännen Lina. ?! 

 

Othman berättade för mig att Kirikou vill bo hos Omar till Lina kommer. För då ska de gifta sig.

 

Jaaaa....vad ska jag säga. Detta är en sjuk historia som jag vill dela med mig av. Och varna alla tjejer där ute för att aldrig bli ihop med en s.k. "beachboy". Omar är sjukt jävla snygg, trevlig, glad och tog hand om fyra pojkar. Vilken tjej blir inte imponerad av det?

Han kom på denna idé med att använda barnen för att få pengar. Han var ett proffs. Och jag kan inte hata honom av hela mitt hjärta.Vi kommer från två helt olika världar. Vem vet, jag kanske hade gjort samma sak?! Hur kan man lita på "rika" turister som kan göra vad de vill med sina liv. Han vet inte ens om han lever i morgon. Eller vad som kommer hända i framtiden. Vem han kan lita på eller hur han kan försörja sig om inte på detta sätt.

 

Jag tvivlar inte på att han inte har älskat mig. Men jag vill inte dela honom med så många andra. Han är en kameleont rakt igenom. Han var smart länge, men nu har han misslyckats i detta fall.

Snart kommer han att lura ännu fler tjejer som åker dit och blir förförda.

Han vet inget annat. Så här lever alla dessa killar på denna ön, enligt mig. De håller varandra bakom ryggen och tjänar storpengar på detta.

 

Frågan är vad jag ska göra med huset som jag har betalat? Och tomten. Är den från hans syster, eller var det den som hans andra flickvän Åsa köpte? Jaaa, det är mycket vi inte kommer att få reda på. Och jag vet inte när jag kommer att sluta kämpa.

I dagsläget hinner jag inte vara ledsen, utan kommer att fortsätta kämpa för dessa pojkar.

De ringer mig från Kicos telefon dagligen och väntar på mig. De vill att jag ska komma och rädda dem.

Salum var vi förresten ute och letade efter två gånger på gatan, men kunde inte hitta honom.

 

Nu är planen så här.

Vi ska försöka sätta pojkarna i en Boarding School. Det de vill är att utbilda sig.

De ska inte få bo med Omar längre. Och Kirikou, finast av dem alla. Han måste få vara barn och slappna av. Han måste bort från Omar. Han har bott på gatan i drygt fem år, och nu varit med om detta vilda år. Vilket iofs har gett dem väldigt mycket också. Detta år tror jag har gjort dem väldigt starka och sammansvetsade, jag vet.

Jag och Åsa kommer nu att sammarbeta och göra allt för att dessa pojkar ska få det bra. Hoppas bara att Omar inte kommer att förstöra det för oss för mycket bara. Hoppas han ändå vill hjälpa oss. Efter vad Mia har sagt, verkar han ha gett med sig lite. Och inser att han inte kan fortsätta att ta hand om dem.

Han är 25 år, och vill väl inte vara 4-barns-pappa redan. Vilket jag också kan förstå. Men kan man inte kunna kräva lite ärlighet?! Så mycket som vi har pratat om allt. Allt. Tydligen inte. Han har som sagt varit ett proffs på detta spel.

 

Trots alls som har hänt. Trakiskt och hemskt. Så är jag på något sätt tacksam. Jag har gjort mitt bästa från början till slut. Aldrig varit elak mot varken Omar eller någon annan. Aldrig bråkat.

Jag har misslyckats men ändå lyckats.

 

Tills den dagen jag fortsätter med att resa jorden runt, så vill jag ha styrt upp dessa pojkars liv. Ni får kalla mig ego, vit kvinna som tror hon kan rädda världen, sorglig och hjärtekrossad.

Men jag ger aldrig upp.

Jag hoppas på att hitta en hyfsad billig resa och åka till Zanzibar i december.

Och Omar, jag kommer alltid att älska honom oavsett. Jag tror vi alla har försökt göra vårt bästa in i det sista. Men man lyckas inte alltid, och är inte mer än människa. Jag hoppas han kan sluta med detta osanna spel och leva resten av sitt liv med äkta kärlek till sig själv och andra.  

Och kanske får jag vara i mitt hus och kan åka dit med jämna mellanrum. Och vara Omars vän.

 

Nu börjar letandet efter en bra internatskola där dessa fyra pojkar får gå, äta, sova och vara barn.

 

Senaste bilden på alla samlade. Abdalla (Dulla) Othman (Sami) Muhammed (Mudi) och Kirikou.