Varje dag känner jag en aningen saknad dit bort...Till det där stora landet Afrika. Jag får se om jag kan hitta en resa dit i jul, som inte tar allt för mycket pengar ifrån mig, eller vad jag nu gör.
Några svenska vänner befinner sig redan där. Och inte minst alla pojkarna som jag saknar varje dag.
Min vän Ina skrev så här under sin första Afrika-resa. Och jag kan väl inte annat säga än att jag känner igen mig.
Ibland onskar jag att jag aldrig fatt se de grejer som jag sett har, att jag aldrig fick den kunskap som denna resan REDAN har gett mig. Ibland onskar jag att jag inte visste, sa att jag kanske hade kunnat leva precis som alla andra hemma i Sverige, att jag kunde latsas att jag kande mig duktig och snall av att skanka 200 kr till faddergalan en gang om aret. Att jag kunde blunda for allt det har och ga och kopa min 40kronors kaffe och latsas att allt var okej. Men samtidigt kanns det som om jag inte kan det, inte far det. Jag har sett for mycket nu och de ar min plikt att inte blunda, att aldrig glomma bort och att aldrig latsas som om jag inte vet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar