Jo, ja, nu ar jag hemma i Sverige. Har varit hemma en vecka. Det känns okej, men jag saknar mycket av allt där borta. Speciellt Zanzibar, där jag känner att jag har ansvaret över 4 pojkar.
De går runt och kallar mig mami Julie, och talar om hur mycket de älskar mig, och hur dom kommer att gråta när jag har åkt därifrån.
Därför var det inte helt lätt när de alla, och Omar följde mig till flygplatsen. Kirikou var den som fick mina tårar att forsa. Han vinkade sorgset tills jag försvunnit in genom alla spärrar på flygplatsen.
Mitt i natten tog jag farväl av Othman 14, Modi (Mohammed)13, Dula (Abdallah)13 och Kirikou(Abdallah)12. På min bild där uppe så ser ni Othman i vit t-shirt, och Modi i orange, med hardcore-fingrar.
I fem år har Kirikou bott på gatan, och hela tiden har han blivit kallad just det namnet. Har ni sett filmen med samma titel? Så fin.
Jag hade många sömnlösa nätter, med planer om hur jag ensam skulle resa runt med 4 pojkar och hitta ett nytt hem till dem. Mitt ute på landet i ett fuktigt tält. Med Omar svettandes bredvid mig. Jag älskar Omars svett förresten. Han är den enda jag vet, som svettas mer än mig!
Och tillslut efter många dagar och nätter, diskuterandes, gråtandes, skrattandes, så kom vi fram till att barnen ska bo kvar med Omar.
Jag hoppas, hoppas, hoppas, och vill ge honom en till chans. Med det nya hus som vi nu tillsammans har byggt.
Jag var på sjukhuset och träffade tolkar, gjorde hälsotest. Barnen och Omar berättade att när de bott hos pappan, Omars pappa Said, som de tidigare gjort, fick de inte alltid tillräckligt med mat, eftersom det kom så många på besök jämt. Ibland under dessa tillfällen var inte Omar där hemma. Detta gjorde att pojkarna inte alltid gick i skolan.
Omar syster har som jag tidigare skrivit, gett oss mark. Där vi kan bygga vårt eget hus, och ta hand om pojkarna. Omar ville detta så gärna. Bo där själv med barnen, utan Said.
Jag har nu pungat ut ett antal tusen, och ett fint hus står färdigbyggt. Inklusive allt material som behövs för att kunna bo där. Såsom madrasser, köksartiklar, och säckar fulla med mat. Ris, majsmjöl, vetemjöl, bönor, olja, salt, socker.
Min plan var ju att försöka ta pojkarna till "mitt" barnhem i Mlolongo. Men de ville helst inte, utan ville helst av allt bo med Omar, på Zanzibar. För ja, det förstår jag, vackrare plats är svårare att hitta. Omar ville nu detta, trots att vi inte vet hur vår relation kommer att fortsätta. Men han lovade att göra sitt yttersta för dessa pojkar.
Vi har haft möten, kollat vad allt kostar, gjort listor, planerat framtiden.
Nu hoppas jag bara att jag kan lita på honom. Det är ju alltid svårt när vi inte har samma förutsättningar ekonomiskt, när det är ojämnlikt. Det gör att man aldrig kan lita på någon 100 %.
När jag kommer tillbaka i december, så har han en del att bevisa, för att de sedan ska kunna bo kvar där. Pojkarna måste vara glada, trygga mätta och ha gått i skolan.
Varje manad kommer jag att skicka ca 2000 kr. Eller ja, mina föräldrar, eftersom jag ska plugga.
Detta ska räcka till mat, skolgång och diverse utflykter.
Pojkarna var superglada över detta. De gillar verkligen Omar, och han är så bra emot dem.
Jag knäpper mina händer för att detta ska gå bra, och endast Gud vet hur det kommer att sluta.
Trots en lite brokig vår, så ville de alla detta. Vi är alla värda en till chans, så jag hoppas Omar vårdar den ömt.
Under dagen, veckan, kommer jag att lägga ut bilder. Ni måste ju få se hur allt ser ut.
Denna Kirikou. Han är något utav det extra. Jag önskar så att han fick vara mig nära hela tiden. Hans mamma dog när han var 6 månader. Pappan ville inte veta av honom eftersom han träffade en ny kvinna. Min sista kväll skulle vi försöka göra ett hembesök hos pappan. Kirikou var glad och spänd. Men väl framme blev vi inte insläppta. Trots att pappan sa att det var Ok att vi kom. Vi åkte därifrån inte lika glada och spända.
Han är idag 12 år gammal. Har bott på alla gator och dess hörn sedan han var 7 år. Varför? Varför får det gå till så här.
När jag träffar Kikikou och hans vänner på gatan, kan jag bara inte åka hem utan att göra något. Har jag träffat och sett, då är det min plikt. Om jag vill fortsätta att leva mitt fridfulla liv. Livet vi har fått är till för att göra det så bra som möjligt. Vi är en liten obetydelse plutt egentligen, men försöker vi göra något bra för andra, så har vi iaf lyckats lite mer, om det så är för din familj, grannar, kollegor, vänner, eller några av gatubarnen i Afrika.
Kirikou på färjan mellan Zanzibar och Dar es Salam. Ja, han ser ut som 8 år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar