Livets pusselbitar

Kära ni!

Nu sitter jag hemma i min lägenhet i Malmö, igen. Det känns som jag reste iväg till mitt Afrika förra veckan. Men nej, det var mer än fem veckor sedan, tiden går så hiskeligt fort. Trots att det var stunder under dessa fem veckor som jag grät inombords och bara ville hem till stabila, trygga, säkra Sverige- så längtar jag på precis samma sätt tillbaka dit nu, till Athi River. 

Athi River heter den stad som ligger en timme söder om Kenyas huvudstad Nairobi. Dit flyttade jag tillsammans med dessa 25 pojkar till ett stort hus, i ett fint kvarter, med väldigt rika grannar- i kenyanska mått mätt.

Vårt hus är väldigt stort med fyra toaletter("svenska" sådana), tre duschar, ett stort kök, en matsal, ett vardagsrum och sex stora sovrum. Lyckligtvis har vi en stor trädgård som är grön och växtrik, där vi odlar endel och spelar volleyboll. På gården hänger tvätt, en massa saker och en hund som ger oss glädje och närhet- men också är väldigt störande. Tidigare fanns en höna, men den åt vi upp på julafton. Vi hör inget jobbigt trafikbuller eller ljud, endast fågelkvitter. 

I detta hus bor det idag 24 pojkar. Två har flyttat ut, eftersom de har tagit studenten och kunde flytta hem till familj eller släktingar. Christine jobbar kvar med städ och tvätt. Justice hjälper till med allt. Och nu jobbar även Ken där! 

Jag har känt Ken i fem år. Han är ca 50 år och har fyra egna barn, varav ett jag håller väldigt kär. Han har jobbat på flera barnhem, men nu är han mest hemma för att hjälpa sin fru Lilian med deras egna barnhem och 18 tjejer. Jag ansåg att Justice behövde stöd och hjälp med 24 pojkar, som kan vara vildsvin med jämna mellanrum. Ken ville ställa upp och hjälpa oss, och gör nu det tre dagar i veckan. Det ledde till att Winfried som har städat i huset tidigare, inte kunde stanna kvar, p.g.a att jag inte har råd + att våra pojkar kan städa själva med hjälp av Justice och Christine- och nu Ken. 

Ken och Lilian är alltså mina svärföräldrar också. Vilket gör det hela ännu bättre. ;) Jag lärde känna deras son Paddy 2011, och har fått ta del av hela hans familj sen dess. De är alla starka, drivna och positiva personer- som jag beundrar något enormt, och är så tacksam för. 

Denna gång som jag kom ner till barnhemmet, den 1 december, var jag väldigt lugn och positivt överraskad. Wow, det är en mäktigt känsla- att veta att det är tack vare mig som detta projekt existerar- med hjälp av ER såklart! 

Drömmen är att det ska kunna få leva vidare tills alla killar har tagit studenten, och sen efter det- hjälpa de som mest kämpar, förtjänar och behöver det. 

Detta har nog varit min bästa resa hittills. Min mamma var med. Helt fantastiskt att äntligen få dela mitt livsprojekt med henne. Ingen är gladare eller stoltare än jag. Att hon sen älskar dessa pojkar, och han som jag vill dela livet med- är ju magiskt. Det känns som om pusselbitarna har fallit på plats, i alla fall nu för stunden. Mamma mamma mamma, paddy och alla pojkar. LIVET. 

Jag kommer att berätta allt jag kan. Tack för att ni följer oss, läser och fortsätter stötta. Det är betyder ALLT. 

Eftersom det var mammas första resa till Afrika så gjorde vi även lite turistiga grejer! ;) bl.a var vi på besök i en masaiby och köpte en massa fint!

Hör snart igen, kram!!