Tänkte lägga ut detta inlägg imon. Eftersom jag idag redan på Facebook har viftat ut med en massa tankar om dagens händelse på ett flyktingboende. Det är sorgligt. Och självklart känner jag sådan ilska mot han som mördade kvinnan, men också bristen på den rehab som alla dessa ensamkommande behöver...Det är en annan lång debatt, som jag inte orkar gå in på här.
MEN jag vill ändå lätta mitt hjärta och dela med mig av mitt Afrika...
Hoppas ni orkar läsa...
Hoppas ni orkar läsa...
Alla känslor som finns i min kropp, efter en resa. Nästan jämt och ständigt.
Det är fantastiskt på många sätt, att resa och känna att man älskar flera platser. Men också jobbigt.
Trots att jag känner mig väldigt jordad, trygg, lugn och en känsla av att jag vet vad jag vill och tycker här i livet- så känner jag mig i stort sätt alltid kluven. Kluven för att jag aldrig känner mig riktigt hemma. Eller jag känner mig så himla hemma på två platser, och vill vara på båda samtidigt.
Så samtidigt som jag är lycklig och tackar livet varje dag, gråter mitt hjärta över den saknad som jag har till den andra platsen. Ni förstår ju att jag skriver om Sverige och Kenya, och framförallt är saknaden så enorm efter Kenya när jag är i Sverige.
Inte specifikt Kenya som land, utan alla ungarna, Paddy, solen och den vackra natur som finns på vissa ställen. Grönsakerna och frukten.
Det som jag inte saknar är trafiken, avgaser, orättvisorna som syns mellan de "rika" och de "fattiga", alla människors brist på pengar, barn i trasiga skoluniformer, de tusentals gatubarn som hänger runt i stan och på marknader som sniffar lim och bensin för att inte känna hunger, smärta och kylan som biter stenhårt på natten. Bristen på rent vatten och el. Allt skitsnack bakom varandras ryggar för att vinna fördel. Människorna med "högre status", politiker och statsanställda som inte gör ett skit för sina medborgare- men gärna klagar och hotar när det är vitingar i närheten som försöker hjälpa deras medborgare. Mammorna som sitter på stans avgaser sent på kvällarna och säljer frukt och grönsaker med sina barn, funktionshindrade människor som inte får ett enda bidrag, utan tvingas sitta och tigga.
Jag saknar heller inte att se så konkret och hur tydligt det är hur den vita, rika världen i väst har utnyttjat och förstört denna kontinent så. Jag saknar inte att känna det utnyttjande som afrikaner har fått utstå pga av icke FAIR TRADE. Jag saknar inte heller att se hur alla kineser och indier kommer för att hjälpa till med infrastrukturen, men förstör och utnyttjar lika mycket. T.ex tjuvskytte och upptagande av bördig mark.
Jag saknar heller inte att se den torka som råder i Kenya och Afrika, just för att hela världen släpper ut en jävla massa skit i luft och vatten. Listan kan göras lång...
Det är i utsatta stunder som jag längtar hem till min lägenhet för att bara stänga in mig och göra yoga hela dagarna. Men sen vaknar jag till liv igen, ser en pojkes leende i mitt huvud- och vill kämpa för att förändra denna värld lite lite till. Nej, jag menar förbättra!
Vi har rättigheter som människor. I Sverige. I många länder. Men i de flesta länderna har inte människor några rättigheter.
Kan det inte då vara rättvist att alla vi i länder med rättigheter också har skyldigheter? Skyldigheter att hjälpa andra som inte har några rättigheter?
Jag har insett att mitt liv har blivit så ofta tungt och stressigt över att varje månad hjälpa till finansiellt med hälften av (20 000 kr) alla utgifter på ett barnhem med 25 pojkar, och vara den som tar alla slutgiltiga beslut. MEN som tur är, väger alltid det positiva över.
Det går någon timme, all stress och tyngd försvinner- tills nästa gång...
Den dagliga kontakt som jag har med Justice och pojkarna gör att jag alltid orkar lite till. De får mig att känna sådan glädje och stolthet. Och jag har väl ett driv i mig, som aldrig vill ge upp. (Tack mamma, pappa, martin och pojkarna). Ger jag upp, kan jag lika gärna dö. Och dö vill jag inte, jag är för nyfiken på livet och älskar alla för mycket.
Pojkarna går i skolan och är omtyckta av både kompisar och lärare. De är snygga, charmiga, smarta och vet det mesta innan jag själv vet det. De har ju bott på gatan, och är s.k "streetsmarta". Det går inte att lura dom för fem öre. De har stenkoll.
Som alla andra tonåringar älskar de mobiler, och är lata (!) men gör direkt som de blir tillsagda, och oftast med glädje.
De tjatar och gör mig tokig, nästan hela tiden, men med kärlek- nästan hela tiden! ;)
Men vad som nog mest gör att jag orkar kämpa vidare för dessa pojkar, är att jag vet, att jag faktiskt har räddat deras liv. Ofta får jag höra- vore det inte för dig hade vi varit på gatan igen....
Och jag vill faktiskt satsa på att förändra killar i denna värld! Jag har skrivit det förut och skriver det igen. Det är inte tjejer som startar krig, som våldtar, som super upp pengarna, som säljer droger osv osv osv. Men heller inte alla män, och dessa killar ska bli just sånna män!
Känner du att du vill hjälpa till att göra mer skillnad i denna så många gånger grymma värld, så får du meeeeer än gärna sätta in pengar på mitt konto, och sprida ordet!!!
Tyvärr räcker det inte med tid och kärlek, utan den där jävla pengen som tyvärr styr hela världen. Men JAG VET att du har en slant till övers, som gör så mycket mer nytta där nere hos mina pojkar.
Hjälp mig att hjälpa! vi har några år kvar tills pojkarna har tagit studenten......för det är dit jag har lovat...
Plusgiro-Kontot har upphört, och istället för att jag ska hålla på att mecka med en massa saker på banker som tar tid och pengar- så tar jag ett av mina personkonton och använder till pojkarna. Det spelar ju egentligen ingen roll om det är mitt privata konto- eftersom jag skänker allt ändå. SÅ jag tänker så här, litar du på mig- så litar du på mig!
Ni ska få ta del av alla utgifter vi har, i slutet av denna månad kommer en översikt.
Mitt privata bankkonto är alltså, NORDEA - clearingsnummer 3300, 3062 00 64471.
Snälla snälla, minsta fikapeng gör skillnad! ;) TACK. TACK.TACK.
Idag var jag ledsen över att ta emot ett samtal från Sebastian. Han ringde från sin skola och sa att han har haft sådan värk i magen de senaste dagarna. Han har inte kunnat sova, eller sitta på lektionerna. Han gick till rektorn och frågade om lov, om han fick gå till sjukhuset. Men nej, rektorn sa att han fick vänta tills fredag. Sebastian, en 19årig kille, grät i telefonen och visste inte vad han skulle göra. Jag bad om att få prata med receptionisten, som i sin tur pratade med rektorn. Jag vet inte vad som hände, förutom att Sebastian ikväll tog sig hem till barnhemmet (han är den enda som går på internatskola 5h bort från Athi River) för att kunna gå till sjukhuset. Det låter som att det är blindtarmen, men jag vet inte. Morgondagen får visa. Förstår ni vilka olika världar vi lever i??! Att inte få lämna skolan och ta sig till sjukhuset när man har sådan smärta att en gråter. MEN ändå är vi samma värld.....
Från att känna denna smärta och ilska, så grät jag timmen senare av glädje.
För när jag cyklade hem från skolan fick jag dessa från Justice:
Min kära vän Josefine var där på besök!!! Och lille Antony är tillbaka!!! Vackra unge. Han har varit i Uganda i två veckor, för att besöka sin mammas gravplats.
Och ja, de var nog lite lätt impade av josses styrka ;)
Okej, sist men inte minst vill jag tipsa om vår vackra hemsida!!!! Allas vår syster och vän Frida har hjälpt oss igen och igen och igen! courage-home.com
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar