Just det, bättre sent än aldrig

Förlåt, det var en evighet sen sedan jag skrev här i bloggen. Förlåt till er som då och då är inne och tittar. 

Men det har väl varit som det är med mycket här i livet- allt har sin tid. 

Jag har i sex års tid gett full fokus till pojkarna och barnhemmet i Kenya. Förra året var jag där tre gånger. 

I december-januari med mamma, i juni med min bror och i oktober hade jag min praktik där genom min lärarutbildning. Det var helt fantastiska resor på många sätt och vis, som alltid. Men dessa var såklart speciella, då delar av min familj var där. Samtidigt som det på ett sätt var sorgligt - pga att barnhemmet stängdes ner. 

Jag är så tacksam och stolt över min tid jag lagt ner och allt som jag har fått vara med om. Hur både pojkarnas och mitt liv har förändrats tack vare oss. 

Halvåret då jag bodde där och vi flyttade till det stora fantastiska huset, wow. Allt var så bra. Vi var som en helt stor och galen familj med en massa bröder. 

Jag har träffats så många fina, varma och kärleksfulla människor. Men även motsatsen. Som då de inte får ut en del av den goda kakan (pengar) försöker jobba emot. 

Det var flera personer som baktalade mig och spred rykten till Grace som var i Hongkong. Hon som först startade upp det- och sedan gav över ansvaret till mig. 

Grace bestämde sig förra hösten att försöka driva det själv igen och jag förstår fortfarande inte hur hon kunde tro på andra ord mer än mina. Då pojkarna även var på ”min sida”. Men hon var väl förvirrad och lika trött som jag, fast på andra sätt. Så detta får förbli en gåta. 

Då jag fick så mycket motstånd, självklart medstånd också, ville jag se om de klarade det utan mig. NEJ.

Hyran, mat, vatten, el och skolavgifter uteblev. Jag vet inte vart pengarna som Grace skickade tog vägen. Men pojkarna var tvungna att flytta ut ur huset och det blev kaos. 

Som tur är kunde jag då åka dit i oktober och styra upp allt. 

Jag såg till att pojkarna kunde flytta hem till familj eller släktingar, mer eller mindre bra. 

De minsta fick flytta in hos Christine, hon som alltid lagat mat till dom. 

Några av pojkarna går på college, några gymnasiet, två styren kvar i grundskolan, och några jobbar. Mer eller mindre. 

Jag har kontakt med de flesta dagligen, och allt funkar förhållandevis bra. 

Jag är lugn i hjärtat och allt känns helt ok och bra. Och det är mest tack vare min mamma. Mamma har blivit pensionär, och tack vare att hon jobbar extra några dagar i veckan då och då- så kan hon betala alla skolavgifter. Helt otroligt. Ja, ni förstår nog vem jag bråss ganska mycket på. 

Jag har gjort så gott jag kunnat, mer går inte. Alla kan inte göra allt, men alla kan göra något ;)

Tusen tack till er som varit med mig på vägen med på pengar, kärlek och tid. TACK. 

Nu är det sommar och jag är ledig för första gången på lääääääääääänge. Tyvärr skadade jag mitt knä då jag dansade. Det ger mig tid till reflektion och helande på annat sätt. Jag andas dans och planerar nu en resa till Senegal, Västafrika. Måste ju upptäcka den sidan också. Sen blir det nog Kenya en annan vacker dag. 

Undrar du eller funderar du på något så får du såklart höra av dig. 

Vill bara dela med mig av något som jag är mest har lärt mig under de här åren. Och det är tacksamhet, glädje och kärlek. Pga att jag har sett, känt och levt i så mycket lidande, så är allt annat trist i mitt liv småskit. 

Tyvärr går det inte att föreställa sig, måste nog åka till Kenya tio gånger först. 

Jävla korruption och makt alltså. Jävla president. Nu delar han ut 100 iPads till alla statliga skolor. Kanske skulle börja med att ge ungarna mat så att de inte är svimfärdiga hela dagen i skolan från kl 7-17. Eller anställa fler lärare, så att det slipper vara ca 70 elever i varje klass. 

Hmmmm….jaaa. En del erfarenheter och tankar har jag i hövvet. 

En fin sommar och höst önskar jag dig, med glädje, tacksamhet och omtanke.  Här kommer lite bilder från förr.