Som vissa av er kanske redan har läst på Facebook, så är jag sjukskriven. Det känns så skönt. Jag är sååå glad över det. Nej, jag är varken fysiskt eller psykiskt sjukt, bara väldigt trött. Detta hände för två veckor sedan. Det som fick mig att ta steget var mina kollegor och rektor på den skola som jag har jobbat på här i Malmö. De uppmanade mig till att ringa läkaren. De sa att jag såg så väldigt trött och skör ut.
Tänk att de stöttat mig så, vilken lättnad.
När jag kom hem från Kenya, kände jag mig inte alls trött, utan ville därför jobba hela sommaren, och tills jag skulle åka tillbaka till Kenya. Jag sökte tre jobb, och fick allihop. Sommarkollo, flyktingboende och fritidspedagog till hösten. Under sommaren älskade jag nästan varenda minut. Jag var ute i naturen konstant, och träffade fantastiska människor. Men jag jobbade inte bara, jag pluggade också heltid- lämnade in en stor tenta på engelska. Hösten och jag kom till citylivet. Min lägenhet som varit uthyrd, var i det äckligaste skicket. Jag började på skolan heltid, 8.30-17.
Mellan alla dessa jobb har jag haft en natt för att nollställa mig och börja på det nya. + att jag hade ytterligare plugg och en redovisning att göra.
När jag klarade den, för två veckor sedan- så började huvudvärken komma, och tårarna rinna.
Jag åkte till Tranås för att föreläsa om barnhemmet. Allt snurrade, jag fick värk och blev förkyld och fick halsont.
Lili, tyskan som var på besök hos killarna, och ställde till väldigt mycket problem, tog kontakt med mig och var tillbaka på barnhemmet som en chock. Grace hörde av sig, hon kommer att dra sig ur.
Som ni själv kan lista ut, blev jag inte mindre trött....
När jag tog kontakt med min rektor, ville jag säga upp mig från jobbet. Men neee Julia, det kan man ju faktiskt inte från ena dagen till den andra. pucko. Aldrig hade jag haft sjukskrivning i huvudet. Jag kom till jobbet. Alla där var så förstående och kärleksfulla, att jag bara brast och tårarna rann.
-Du ska ringa läkaren!
Tack, sagt och gjort gjorde jag det. Efter att ha pratat med fyra stycken som inte hade tid, blev jag inte direkt starkare, så när den femte läkaren tog emot mig- brast jag igen. Han ville att jag skulle komma tillbaka, så att vi kunde prata mer. Detta var dagar efter som jag hade en helt fantastisk dag i Tranås med en massa dans och försäljning för barnhemmet..
Jag kom tillbaka till den fantastiske läkaren, som sjukskrev mig. Stenen lättade från mitt hjärta, och jag återfick hoppet om denna värld.
Tack Tack Tack.
För det är just mitt hopp som har legat nere ett tag. Hur världen ser ut med alla krig och konflikter mellan människor och naturresurser. Pengar, makt, människohandel, djurhandel, naturhandel och materiell handel. Det är så vidrigt allting när jag tänker på det. Vår jakt efter lycka i materiella ting. Människos girighet och egoistiska handlingar. Den enes bröd, den andres död.
Men! Jag börjar få tillbaka hoppet. Tack vare att jag redan nu har fått vila ut och varit ledig i några veckor. Jag har tid att känna på min kropp och själ- att jag lever! Jag har tid för återhämtning och reflektion. YOGA.
Jag inser att jag har världens bästa familj och vänner. Både här och där. Dels har jag alla dessa pojkar som jag älskar något enormt. Jag älskar så mycket med både Sverige och Kenya. Och älskar dessutom en man där borta. Tro det eller ej, men det är ömsesidigt! Likaså han har världens bästa familj som jag har känt i snart fem år. Han är musiker, och pluggar till läkare. TACK.
Jag behöver ta tid för mig själv. Vila min hjärna lite. Men jag är varken utmattad eller deprimerad. Tack vare att jag tog tag i detta nu. Var inte oroliga. Jag kommer att kriga vidare, men i ett lugnare tempo och inte göra allt samtidigt. + att bara använda mobilen 1,5 timme om dagen. tips!!
TACKTACKTACK för din tid.
Tips är att gå in på sidor och hitta inspiration i vardagen som dessa:
ps. var inte rädd för att visa dig svag, eller be om hjälp!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar