Skrev detta till en vän som jobbar för en webbtidning. Så nu får du kort å gott min Afrika-bakgrund här i livet...
Hej! Jag sitter i skrivande stund på en buss i Uganda. Jag har varit här å hälsat på en svensk tjej som likaså hon driver ett barnhem med ett gäng killar. Så givande, stärkande och inspirerande- just för att jag känner mig ganska ensam i det jag gör. Även om jag har vänner och familj som stöttar å uppskattar allt som jag gör, så är det ingen som verkligen förstår. Och det är ju heller inget jag kan kräva. Men just därför betyder det väldigt mycket att träffa en blond, ung tjej i samma situation.
Största anledningen till att jag var i Uganda nu ett par dagar var ju för att mitt tre månaders visum gick ut. Så nu åker jag tillbaka för att få stanna tre månader till! Planen är att komma hem till Sverige i maj... Om jag orkar lämnar mina pojkar....
Okej... Det hela startade med att mitt stora intresse i livet blev dans vid 12 års ålder. Jag bestämde mig för att gå en danslinje på gymnasiet. På skolan träffade jag flera afrikaner som kom från Eritrea. Där började mitt Afrikaintresse- eftersom de var så grymma på att dansa!! Jag bestämde mig för att snart efter gymnasiet åka till den exotiska kontinent. En annan stor anledning är också för att jag är så nyfiken på det som är så olikt mig själv. Men, när jag väl kom hit, så insåg jag hur lika vi alla ändå är! Européer, Asiater, Afrikaner som Amerikaner.
Två år efter min student kom jag till Sydafrika. Efter ytterligare två år kom jag till Kenya för första gången, 2009. Jag hittade i en tidning av ren slump- en annons om Birka folkhögskola utanför Östersund i Jämtland, som hade en Afrikalinje- med fokus på Östafrika.
Vi åkte till Kenya i tre månader. Och där hamnade jag på ett barnhem utanför huvudstaden Nairobi. Det var 100 barn i alla åldrar. Jag kände lite smått panik, och drömde om ett mindre.
I området fanns där väldigt många tonårspojkar som sov ute och tog en massa droger...kanske kanske kunde jag hjälpa dem på något vis...
Jag kom hem till Sverige med en massa tankar. Barnhemmet kontaktade mig och berättade om Grace som var igång med att starta just ett hem för dessa pojkar. Och om den hjälp som hon behövde. Efter att ha jobbat ihop pengar hemma i Malmö så åkte jag ner efter ett år igen. Besökte det lilla hem hon hade startat upp med tio killar i ett plåtskjul- och föll direkt för deras attityder och livsglädje.
Sedan den dagen 2011, så har jag och Grace haft delat ansvar för detta barnhem som idag har 22 pojkar och tre anställda.
Det har varit en lång resa på fem år från det där plåtskjulet till dagens jättehus som vi bor i. Varje månad skickar jag och Grace ner ca 20 000kr tillsammans med våra vänner och familjer som sponsrar dessa pojkar. Emellanåt får vi hjälp av skolor, kyrkor och andra organisationer, men i stort sett småsummor som tillsammans blir stora från våra vänner. Det är med nervositet som jag varje vecka kollar pojkarnas plusgiro-konto.
Efter alla mina böner och tillrop så har allt än så länge gått bra gått bra. Tacka vet jag min familj och Facebook!
Under dessa år har jag hela tiden åkt ner till Kenya två gånger om året. För att se så att allt fungerar som vi vill att det ska. Till min stora besvikelse när jag kom till barnhemmet i december, var det mycket turbulens. Alla var glada, eftersom jag var där, men oj vad det klagades och kom fram en massa hemsk fakta om den man som vi hade haft anställd. Och inget hade vi anat! Så deppigt och sorgligt.
Det fanns en stor rädsla från pojkarnas sida, och han hade misskött pengar.
Grace och jag var där tillsammans med pojkarna under jul och nyår. Genast bestämde vi för att avskeda denna man. Det blev minst sagt drama, men vi var beredda. Socialen och väldigt många andra nåddes av informationen och ville på olika sätt hjälpa till- både gott och ont. Likaså de kenyanska grundarna som var väldigt mycket emot mig, eftersom jag nu hade valt att endast fokusera på detta hem, som vi kallar JIA courage children's Centre. JIA betyder hus på kinesiska, eftersom det är därifrån Grace kommer.
Det har alltid varit jag som stått närmast pojkarna, och därför fick jag all skit av de som tyckte att vi gjorde fel som sa upp mannen. Det kom olika anklagelser mot mig från denna man och det stora barnhemmet- som självklart samarbetade- om att jag har haft sex med pojkarna, kysst dem öppet, sovit i tält med dem, köpt droger och delat ut kondomer till minderåriga överallt.
Jag fick likaså hot om att snabbt lämna landet.
Grace valde att åka hem till Hongkong, medan jag gjorde tvärtom- struntade i min hembiljett och mina lärarstudier på Malmö högskola, och stannade!
Det har varit väldigt jobbigt många stunder. Gråt och skratt om vartannat. Men pojkarna har hela tiden påmint mig om varför jag var tvungen att stanna. "If you disappear, we disappear". Det fanns inget annat att göra än att stå på mig mot alla de som var emot oss. Jag trodde hela tiden på att ärlighet och kärlek övervinner allt!
Så, efter två veckor in i januari hittade vi ny personal, nytt hus och nya skolor till alla 22 pojkar! Jag kämpade arslet av mig, och är idag så tacksam för det. Än har vi inte nått målet, men vi är en bra bit på vägen! Vi vill börja odla och ha djur i trädgården. Använda oss av solpaneler och biogas. Spara, återvinna och utnyttja vår planet så lite som möjligt.
Vår nya personal består av Justice, 25 år gammal, som är pojkarnas bästa lärare från deras f.d skola. Han är social, glad och älskar fotboll och dans. Alla pojkarna drömde om att få bo med honom. Så ja, lycka!
Vi har kvar våran Christine som lagar mat, och Winfried som städar.
Under tiden jag är här, vill jag hitta en till man som jag kan lita på, är bra med pojkarna och som kan hjälpa Justice.
För även om dessa killar är så duktiga, tacksamma och väluppfostrade, så är det inte alltid lätt att hantera antalet!! Vi behöver hjälpas åt!
Pojkarna kommer från fattiga familjer där de inte hade mat eller utbildning, blev slagna, utnyttjade eller helt enkelt inte hade någon som brydde sig. Därav var gatan med gemenskap enda alternativet. För att överleva hungern och nattens kyla började de ta tunga droger såsom dricka alkohol, röka marijuana, sniffa skolim, bensin från både bilar och flygplan. Det gjorde att de blev helt borta och höga, och slapp äta mat på flera dagar.
Det är svårt att se flickor på gatan, eftersom de oftast stannar kvar i hemmet och blir utnyttjade där med hushållsarbete eller prostitution.
Idag beräknas det finnas ca 30 000 gatubarn i Kenya, varav nästan alla är pojkar från 8 år, med en flaska lim eller handduk med bensin i handen.
Alla våra pojkar har hittats på gatan, men majoriteten har kommit via polisen. Polisen har omhändertagit vissa, och frågar om vi kan hjälpa till. Har vi pengar och husrum hjälper vi gärna till. Men först görs hembesök om hopp och en tro att de kan flytta hem istället.
Våra pojkar är mellan 11-18 år, och går idag alla i skolan mån-lör. De har alla toppbetyg och är stora talanger i fotboll, musik och dans.
Vi har kontinuerlig kontakt med deras familjer, i hopp om att de en dag kan flytta hem.
Den dagen de slutar gymnasiet vet jag inte riktigt vad som händer, vi har inte kommit så långt än.
Men en sak vet jag, nog har jag gjort skillnad och förändra dessa pojkars liv något otroligt.
Jag utför ett tungt, men väldigt viktigt arbete. Regeringen väljer att inget göra, så jag väljer att göra det lilla jag kan.
Vardagsglädjen för det lilla och pojkarnas framsteg och utveckling gör att jag orkar fortsätta. Likaså tillgången till all musik och dans som finns här!
Men viktigast av allt är ändå mina föräldrar hemma i Småland. De ställer upp i vått och torrt. De har lärt mig om tacksamheten, enkelheten och glädjen till livet. Vi blir som lyckligast tillsammans och av att hjälpa varandra! Litet som stort.
Precis som alla våra rättigheter, så har vi skyldigheter att göra något för andra! Speciellt om vi är födda i ett land som Sverige där vi egentligen har allt vi kan önska. Helt gratis får vi tak över huvudet, mat och utbildning!
Mina dagar här går ut på att styra upp så mycket som möjligt. Sysselsätta personalen och se till att de gör det de ska. Se till så att pojkarna mår bra, har det de ska och kommunikationen med alla skolor. Alla utgifter och inköp. Inreda och planera i hus och trädgården. Ha kontakt med familjerna och socialen.
Allt detta håller Justice tillsammans med Christine sakta med säkert på att ta över, så att jag kan åka hem till sommaren med ett tryggt hjärta. Och ja, jag kan verkligen lita på dom nu.
Fasta utgifter varje månad:
Hushyra: 4500kr
El: 1000kr
Vatten:1000kr
Grundskola för 16killar : 350kr /månaden
(Inkluderar läxhjälp och prover)
Gymnasiet för 6 killar: ca 1000kr/st. /månaden
Mat ca 1300kr/veckan
Uniformer + skor : 300kr st/ år
Böcker+pennor : ca 300kr st/ år
Löner
2000kr, 1000kr, 1000kr. /månaden
Så ja.. du ser... Ca 20-25 000 kr/månaden behövs.....
Vi använder ihopsamlade, å det som kommer från månadssponorerna....
Hakuna Matata!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar