Helgens tankar..

För er som vill se bilder, så adda nu gärna på Facebook. Lägger upp där! :)

I kroppen min...

Livet. Här och nu. Drömma. Lev. Leva.
Christian Gidlund. Jag har nu lyssnat på värvet, podradio, Christian dog förra året av cancer. Han har skrivit en blogg, och en bok- som jag har och ska läsa här.
Än har jag inte orkat. Varje kväll som jag går å lägger mig, har klockan hunnit slå minst 23. Så fort jag kryper ner i mitt påslakan så somnar jag på stört.
Mina nätter består ju oftast av max sex timmar. Och med allt som jag gör och har omkring mig hela dagarna, så är det väldigt lite sömntid. Jag har pojkarna efter mig tills att jag släcker lampan, från det att jag har väckt dem på morgonen.
Förutom- den tid jag är på gymmet. Jag klagar inte, det är självvalt. Jag skulle kunna ryta ifrån och be om att få bli lämnad ifred eller åtminstone hålla ett avstånd ifrån mig. Men det är väl inte därför jag är här. Ja, långsiktigt kanske det skulle behövas, men njaaa, jag tror inte det nu. Det kommer ändå små små stunder som jag kan vila, och det kommer säkert dagar snart.
Jag ser det som så pass viktigt å behövligt det som jag gör, så det räcker långt för att ge mig den drivkraft och energi som behövs. Ja, så är det.

Men ikväll nu denna lördag, är ingen vanlig kväll. För jag ligger i sängen redan kl 20.45!
På det färggladaste och härligaste vandrarhemmet jag har varit på, förutom de som ligger vid kusten och havet.
Jag är norr om Nairobi. I ett grönt och bördig område som heter Embu. Thika, Muranga. Nära ligger Kenyas högsta berg- Mt. Kenya. I rummet bredvid hör jag Nikasio och Brian prata. De + jag, tackar deras sponsor Anna med all kärlek, för de pengar som du och din familj skänkte häromdagen. Pengar som kommer att gå till hyra, mat eller  kanske djur till vår trädgård?! Hoppas hoppas vi får ha en ko eller två..för att få mjölk, och för att även kunna göra biogas av skiten!

Nikasio född-00 och Brian född-01, är två som går i skolan denna månad. 4an respektive 7an. Beroende på vilken årskurs de passar för. De är pratglada och galna båda två.

Nikasio hade inte sett sin mamma Chatrine på tre år. Idag åkte vi hit. + Brian och pastor Maina. Pastor Maina har varit med dem från början, och tog dem båda till barnhemmet från polisen. Efter olika upphällen hos olika poliser.

Jag blev väckt tidigt kl 06, i morse om att vi skulle åka. Fram till kl 09 hade jag pöjkera omkring mig, och var tvungen att styra upp helgens bravader för resten som är kvar "hemma". För ja, nu är det mitt hem. För nu.
Sist ut var Alex som hade massa att prata om. Han följde oss tom till bussen. Vad är det som de pratar om då?
Skolan, fixa födelsebevis, fixa id, skoluniform, skolmaterial, mobil som gått sönder, gå iväg å spela Playstation, hälsa på familj, flickvänner, nya huset, framtiden, städning, tvättning, mat, ont i huvudet, sjukhuset, trasiga skor. Ja..jag vet i tusan. Men alltid är det något iaf...nog är det som att ha en familj, tror jag,- men med ett antal extra barn...

Nikasio har gråtit endel hit å dit sedan jag kom. Just för att han saknat sin familj. Så vi bestämde, att självklart ska vi dit.
Så när vi satte oss på bussen, somnade jag självklart direkt. Så blir det alltid. Det är ju typ den enda tid jag sitter, tyst- fast omringad av massa hög musik från högtalarna, och inte kan göra så mycket mer. För prata går inte, då måste man skrika. Så ja, så skönt att passa på att sova. Pojkarna skrattar åt mig, för de vet alltid vad som händer två minuter efter bussen börjat rulla.

Genom grönt å vackert åkte vi. Köpte billig frukt som odlats längs vägen. Några timmar senare var vi framme här.
Vi blev mötta av Nikasios pappa, styvpappa. Det togs i hand. Det var den värsta mun som jag sett. Full av mira, en drog/blad som tuggas och gör en pigg. Han hade någon enstaka tand- som var svart.
Vi köpte mat för 80kr. Mjöl, socker, bönor, olja, bröd, kex, popcorn och gröt.
Vi kom hem till mamman och tre systrar. Det togs i hand. Lugnt och sansat. Denna kultur? Ja, mestadels är det så. Trots att man inte sett varandra på flera år, så kramas man inte, tjoar tjimmar eller frågar varandra tusen frågor. Det har varit i stort sätt så under alla mina hembesök. Såå konstigt... Men mamman var glad. Det syntes. Nikasio vad nervös och pirrig. Glad, nyfiken och lite ledsen för att det lixom inte blev så mycket mer. Vi satt i plåthusets rum..tittade på varandra. Jag och Pastor Maina försökte prata och vara glada. Lätta upp stämningen som vanligt. Mamman var så blyg och nervös. Hon nästan grät. Och då kunde jag inte längre hålla mig, utan mina tårar bara rann.
Alla de barn som är ifrån sina föräldrar så länge, och sen inte blir mer mottagna än så.
Men jag tror ändå dagen kändes bra för dom. Mamman sa inte många ord, men vi hjälptes ändå åt med att prata. Jag och Maina var de som pratade och frågade om hur alla hade det, och fick de att berätta. Mamman sa att hon ändå är så lycklig över att se sin son. Men Nikasio vill inte sova där eller stanna längre än en dag. Han tydde sig till både mig och Maina. Det känns som att jag har adopterat dessa pojkar, alltid vill de vara mig nära- även då vi gör hembesöken...en märklig känsla. Som är fantastik med all den nödvändig och viktighet som jag gör, och den knäppa bekräftelse som jag får. Samtidigt som det är så sorgligt, hur lämnade dessa pojkar ändå blivit och också känner sig oälskade från de egentligen viktigaste? Vissa säger ju att jag är det för dom. Jo, knasigt är det som sagt. Och just därför kunde jag inte bara packa väskan och åka hem- då det var som mest kaos.

George hade slutat jobba, Grace åkte hem, det stora barnhemmets huvudpersoner ville ta över barnhemmet. Pojkarna berättade om hur de tänkte rymma om så blev fallet- och om jag tänkte lämna dem.

Kenyas motsvarande våra socionomer och socialarbetare kom och bad mig stanna. De intervjuade pojkarna, och ingen annan önskan fanns än den att jag skulle stanna kvar- och att vi skulle byta skola- bort från det stora barnhemmets skola. Vad kunde jag å mitt hjärta göra?

Stora barnhemmet- Heritage, och George har samarbetat. Och nu när George har slutat, så var de alla där på Heritage emot mig. Det är ju mig pojkarna har berättat allt för och mig de älskar mest, (knäppt att säga, men så är läget). För att kunna ge igen och försöka få folk på sin sida, så kom George och Heritage med olika anklagelser mot mig. De sa allt högt på mötet som vi hade med vårt barnhems medlemmar, den dag då det redan vad bestämt att George skulle bli uppsagd.

Ja, det som de sa va:
-Julia har för två år sedan haft sex med en av pojkarna på barnhemmet. Alla vet om det, och det låg svenska kondomer överallt.
-Grannarna har sett Julia kyssa en av pojkarna utanför barnhemmet.
-Julia ville sova med killarna i ett tält då vi var på utflykt i Naivasha.
-Julia ger pojkarna pengar så att de kan vara ute och knarka på nätterna.

Under mötet tappade jag hakan, och visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Men jag satt bara tyst, och ville inte ge dem någon uppmärksamhet alls. Endast lugn å sansat fråga ut exakt varifrån de hade hört eller sett allt- så att jag kunde höra mig för lite.
Jösses vad tragiskt. Dessa människor som lever så efter gud och all dess tro. Och inte ens kan vara ärliga.
Jag var i chock.
Mötet var slut. George har avgått.
Grace, jag och alla de andra förutom George och Heritage var eniga.
Pojkarna har varit lyckliga sen den dag jag först nämnde att vi skulle säga upp honom.

Men dagen i fråga, pratade jag med dem alla...berättade öppet om allt. Alla var i chock, och hade ännu mer hat. Tragiskt, komiskt och stackars Simon som hade blivit utsatt för vår sex-anklagelse. Ingen fara idag, eftersom vi pratat om det så mycket. Det är ju George som är den stora förloraren.
Och bäst av allt, han har redan flyttat långt bort utanför barnhemmet. För han kände väl sådan skam.

Dagen då han kom för att hämta sina sista grejer, var vi alla korta och otrevliga mot honom. Det sista jag sa till honom var- snälla, ta med denna hink, den som du har kissat i varje natt, och som du tvingat pojkarna tömma åt dig. Vi vill inte ha den iaf.
- Sluta förnedra mig inför alla! Sa han med en arg ton.
 Jag stängde dörren och kände bara yäääääs! Eftersom det var killarna som så gärna önskat få höra det jag sa...haha..
Ja men joooo...jag hade tänkt att inte stanna hos pojkarna. Tänkte att det var för otryggt för mig, då föreståndarna från Heritage hade sagt till vissa av mina pojkar - att de skulle få bort mig. Ut ur Kenya. Att jag var farlig. Grace visste varken ut eller in vad hon skulle göra, och bokade en hembiljett tidigare än tänkt.
Det var då på nyårsafton som "socialen" kom, och bad mig stanna. Och sa hur mycket de skulle skydda mig från Heritage, att jag absolut inte skulle vara orolig. Tack gode Gud. Jag stannade. Här är jag. Och kommer nu vara. Det har varit sååå intensivt, jobbigt, tungt och blåst i motvind. Men samtidigt mest medvind, eftersom jag alltid haft alla killar på min sida. Sådan erfarenhet med allt, och sååå lärorikt! Nu känns det som att jag kan allt när det gäller både Kenya, Tanzania, barnhem och pojkvänner. Haha....

Varje dag möten om vartannat med alla olika inblandade. Kontakt med skolor. Personer som vill jobba och samarbeta med oss. Huset som vi letat efter, och nu hittat!!
All inredning som ska fixas. Alla pojkar som har sina problem och behov varje dag. Pojkarna som äter mig utifrån, men ändå är så underbara.
Det är här jag vill vara. Nu kör vi! Vi ska flytta till ett hus!! Jag är ansvarig för allt. Men har nu anställt Justice ju, som pojkarna älskar. James som hjälper mig mycket med allt som ska fixas, Christine, winfried och Maina... Grace som stöttar å finns kvar, och hjälper till ekonomiskt.

Medan vi håller på med flytten, nya skolor å allt- så tänkte jag även kolla om jag kan ha min lärarutbildnings- praktik här på svenska skolan i Nairobi.. Det vore la mer än perfekt?!

När jag först skrev om Christian Gidlund, så tänkte jag på döden. På min bror som dött. På livet som vi lever nu. På de som vi måste ta vara på, på de som vi älskar som mest. På de som bryr sig och verkligen betyder något för oss. Vi måste visa det med handlingar, inte bara tankar. Imon kan det var försent. Och den tacksamhet vi måste ha till vår kropp som är frisk. Hur vi borde ta hand om vår hälsa så mycket mer.

Det var när jag kom till Afrika som jag fick perspektiv på döden. Hur nära den kan finnas vid oss. Att här har varenda person en familjemedlem som försvunnit på ett eller annat sätt. Så nog är det inte mer synd om mig, än någon annan. Istället måste jag göra något för andra och ta vara på mig och de som betyder mig mest. Snälla glöm inte det.

Brian och Nikasio har slutat prata. Endast är det musiken från gatans barer som jag hör. Klockan har snart slagit 23 igen. Jag ska ställa mitt alarm på 06.15, för att efter frukosten åka och besöka Nikasios riktiga pappa och farmor. För att sedan på kvällen komma tillbaka till barnhemmet.
Att sova här kostar 160 kr inkl. frukost. Lala Salama.

Förresten. Måste komma ihåg att berätta om dagen då jag var på FN:s högkvarter här i Nairobi. Trodde det skulle bli en lugn, intressant å rolig dag utanför barnhemmet. Men njaa, icke så lugn å problemfri minsann... Återkommer om det.. ;)

Efter frukosten imon ska vi gå förbi mamman här. Och Nikasio ska fråga om han kan få en liten radio. Hon sa ja, så det ska bli spännande att se. Men just det, måste ju berätta om maten som hon bjöd på..Haha.. Jösses...