En litta uppdatering

Brrrr.....Nu är det riktigt kallt i Malmö, Usch. Om jag ändå inte ska bo bland fjäll och snö, så vill jag inte ha någon kyla. Men tyvärr så måste det vara så, annars blir det ju uttorkning och översvämning. :S visste ni det? haha..

Men jag är glad för att snart komma till värmen! Den 15 december åker jag till Tanzania, och därefter Kenya. Tillbaka i Malmö den 27 Januari.

 

Åsa, som jag kallar den andra flickvännen från Sverige som Omar hade, har just varit nere hos våra fyra pojkar på Zanzibar.

Det är med glädje att höra hur bra de ändå har det nu. De bor tillsammans med min vän Kico. De går i skolan mestadels. Kirikou är inte så förtjust i det just nu, han väntar på att få börja på boarding-school istället. Tanken är att jag ska ta dem till en boarding-school i Tanzania, när jag nu anländer. Det blir alldeles för bökigt att försöka ta dem till Mlolongo, även om det är det som jag helst vill.

Åsa och jag tillsammans med några andra försöker göra vårt bästa för deras skull.

Pojkarna känns väldigt nöjda med det. Så länge de inte behöver bo nära Omar, och så länge de får trygghet och skolgång.

Tänk att den Omar som jag litade så mycket på, har en helt annan sida. Pojkarna är rädda för honom. De har berättat hur han dricker, röker på, säljer Marijuana, bråkar och slåss. Bryr sig inte ett skit, förutom om pengar. Och vad tusan ska han med pengarna till undrar jag....

Åsa såg också tydliga bevis på detta när hon var där.

Under min kommande resa ska jag inte träffa honom. Jag kommer att fokusera endast på barnen.

Men tur är nu, att han NU lämnar pojkarna ifred efter mycket om och men. Halleluja, hoppas att det förblir så.  

 

Åsa tog med dem på olika roliga saker, och kollade upp så att allt var bra. Hon hade med sig massa kläder, köpte grejer och åt en massa god mat tillsammans. Vi har nu talat om för pojkarna att vi samarbetar, istället för att konkurrera om Omars hjärta. Haha, det är så sjukt när jag tänker på det.

Omar hör av sig och ber om förlåtelse, ja, han vet hur han ska göra. Haha. Usch.

Dock ska ni veta att detta inte är några lätta barn. Egna viljor med mycket tjat och bråk kan uppstå.

Fast det kanske ´icke gatubarn´ också kan ha och skapa..!

 

Men att prata med pojkarna och Kico gör mig så glad. Att höra deras röster och ord. - Julia, I love you, when you come Tanzania?

 

När jag kommer ska vi göra hembesök hos deras familjer igen. Försöka se vad de kan hjälpa till med, och höra om allt igen.  

Lite semester tillsammans, besöka skolan. Och när de sedan börjat skolan, åker jag till Mlolongo för att hälsa på.

Jag är så glad, alla 24 pojkar på barnhemmet har varsin sponsor! TACK!

Och några skänker lite här och där, för att hjälpa till med mat, vatten, el och löner.

 

Vill man, så får man jättegärna spara lite julklappspengar för att istället skänka till mig när jag är där nere. Då kan jag köpa det som de behöver och kanske göra något kul tillsammans med dem!

 

Vi hörs snart igen, då lägger jag upp bilder!