Efter lugna stillsamma dagar i stan, kom jag ut till Simon, Kitty, Elliott och Filippa på landet. Underbart. Jag älskar landet. Det är i en lugn och skön natur jag vill bosätta mig om några år. Helst med en man, barn och djur. Var spelar inte så stor roll, det är ju huset som spelar roll. Men helst i Skåne.
Det känns bra att vara hemma. Jag lever! Jag bara inte överlever, jag lever!
Så säger en del som jag träffat i Kenya, men då motsatsen. Jag lever inte, jag överlever! Usch, hemskt. Som vanligt försöker jag sprida den glädje och energi som jag så tacksamt sitter inne med.
Jag är fortfarande trött efter resan. Tar några veckor för mig att komma tillbaka till verkligheten i Sverige.
Att på måndagen sitta i värmen och höra om gatupojkarnas liv medans de sniffar sitt lim, och att sen på tisdagen komma hem till kalla Sverige där bästa vännen har kärleksbekymmer, är inte det lättaste. Det är små krockar i ens hjärta.
Att ha skänkt alla pengar jag har, och sedan försöka få folk att skänka några hundra, är heller inte det lättaste. Det är många tankar som finns i min kropp just nu. Men jag är glad, och jag har hopp om livet!
En av mina drömmar gick i uppfyllelse, själva sopdagen i Mlolongo. Underbart! Vi gjorde inga världsliga förändringar men vi gjorde en liten! Det blev renare i det området som vi städade i. Och många blev glada och kommer ändra sin attityd till sophanteringen.
Drygt 300 personer ville komma och hjälpa till. Vi städade i ca 4 timmar med krattor, spadar, skottkärror, handskar, munskydd, säckar, containrar och lastbilar. Och med våra muskliga kroppar, själar och hjärtan!
Tyvärr blev många hungriga, törstiga och trötta p.g.a värmen. Men det återställde vi sedan med massa godsaker och juice. Vi hade massa olika människor som höll tal, barnen dansade och vi delade ut belöningar. Alla barn fick pennot och böcker. Alla vuxna fick en rejäl tygkasse. Alla blev så glada så.
Jag är glad och tacksam, men inte helt nöjd. Det är ju fortfarande sopor kvar, och kommer ta låååång tid innan allt försvinner, som jag vill.
Frågan som ställs i mitt huvud nu är bara, om jag ska utveckla detta ännu mer....? Är det värt det?
Ska jag orka satsa på två stycken barnhem och ett miljöprojekt? Jaa, det är det jag får fundera över.
Jag drömmer om att hitta olika sponsorer till barnen. Är det någon villig hjälpsam själ som skulle vilja skänka några hundra i månaden till ett barns levnad? Du får mail om vad pengarna exakt går till, likaså bilder. Du sätter in pengar på mitt konto, som jag sedan för över i en klumpsumma, för att få ner avgiften som Kenyas bank tar, för att ta emot. Pengarna sätts in på min vän Georges konto, och går direkt genom hans händer till skolan, barnen, eller vad som behövs, eller vad just du önskar. Lite kan göra så mycket! har du hört det förr? :)
Här får du verkligen se exakt vad pengarna går till, och inget fuffens som så många gånger finns!!
Som sagt några hundra i månaden, du bestämmer! Testa och se hur det känns att glädja någon annan medan du själv få stå över att köpa 5 öl ute, eller en ny tröja denna månad. Var det så farligt? :)
Förlåt, ni tycker nog att jag är tjatig. Men jag lovar att ni skulle känna likadant om ni hade varit på den platsen som jag varit på nu. Jag önskar att ni kunde komma med nästa gång? JA! Kom igen! Jag lovar att ni inte skulle ångra er. Vi kan hitta biljetter för 5000 kr, tur och retur.
NÅ? :)
Nu är jag i Östersund och promenerar i snön, träffar fantastiska Julia, Annki och Sven. På fredag åker jag till Tranås, och sedan vidare till Malmö. om ca två veckor. Hej vad vi ska ses va!
fina, underbara du!!! Kärlek.
SvaraRadera