VärldenSverigeStockholm

Nu är jag på Telefonplan i Stockholm. Sveriges huvudstad, som jag har pratat så många gånger om med alla som jag har träffat på min resa.
Min resa som har befunnit sig i Kenya och Tanzania, på Afrikas östra sida. Två länder som jag ser som mina andra hem. Jag känner mig verkligen så hemma där. Bland människorna och naturen. Men samtidigt som jag är där, inser jag hur mycket jag älskar Sverige. Människorna och naturen.
Kan man bara ha ett hem? Nej jag tror inte det. Home is where you heart is.
Jag har lätt för att känna mig som hemma. Och det är jag så tacksam över. Min mamma är världens bästa mamma för mig. Hon har lärt mig så mycket. Inspirerat mig så mycket. Lagt grunden i mitt hjärta, lagt plats för mycket kärlek och glädje.
Tyvärr har inte alla en mamma som inspirerar, glädjer, tröstar och finns där i vått och torrt. När jag tänker på de som förlorat sin mamma på ett eller annat sätt gråter jag verkligen.
Under min resa vet jag att jag i alla fall gråtit tre gånger för de som förlorat sin mamma. Alla de barn jag träffade som blivit lämnade, och för Omar som förlorade sin mamma när han var mycket liten. Det skär i hjärtat på mig att få se och höra om.
Omar är en vän jag träffade på Zanzibar, som jag hängde runt med varje dag i en månad. Vi upplevde så mycket tillsammans. Vilket är så betydelsefullt. Han fick se mig i mina lyckligaste stunder, och i de mycket svåra. Vi utvecklade våran vänskap till något mer, och hoppas mest av allt att få se varandra igen. I juli, i Sverige.
Jag trodde aldrig att jag skulle kunna älska en afrikansk man så. Just för olikheterna som finns. Alla olika krockar som sker och kommer att ske. Men, jag har insett att det finns undantag, och att alla inte följer den fördomsfulla mallen. Omar är en av dem. Han lagar mat, tvättar, frågar, pratar, skrattar, tar långa promenader, joggar, dansar, fiser, och han älskar barn. Han har redan träffat några av mina svenska vänner, vilket också betyder mycket. Alla gillar honom.
Men kärleken är osäker. Man vet aldrig vad morgondagen kommer att leverera. Jag vet bara att jag litar på livet, och är glad för stunden.
Det är det viktigaste för mig, att njuta och vara tacksam för det som finns. Det är helst sådana människor som jag vill beblanda mig med också.
Och det är det som kan vara det jobbigaste med att komma hem till Sverige igen. För att jag inser hur många det är som klagar på livets ting. Och för alla de "egoistiska rika jävlar" som inte vill dela med sig.
Det finns inte lika mycket sådant av det, på de platser som jag har varit på i Afrika. Så jag har glömt bort den delen av folk, men nu påminns jag igen.
Men också, det är viktigt att inte vara bitter! Så jag väljer att inte fokusera på dessa människor. Men ibland går det bara inte att undgå.

Återigen är jag så himla tacksam över min familj. Vi ser på pengar, på samma sätt. De är till för att delas. Själv har jag skänkt ca 25.000 kr till behövande i Kenya och Tanzania. Och min familj ca 15.000. Jag begär inte att alla ska göra detsamma, för vi har alla olika utgångslägen och livssituationer. Men alla borde tänka lite mer globalt, på vad man faktiskt kan göra för lite.
Många bäckar små, och ringar på vattnet kan förändra människors liv, och lösa världsproblem!

Jag tänkte göra en sida och berätta om de ställen som jag har varit på. De som har blivit min andra familj. Min dröm är att kunna göra insamlingar och fundraisings resten av livet.

Det har varit lite Kaos i mitt hjärta och huvud sen jag kom hem. Det håller på att re upp sig. Men som sagt det är två olika världar.
Jag har kommit på att jag verkligen vill plugga. Det som vi alla i Sverige tar för givet är absolut ingen självklarhet i andra länder.
Men plugga till vadå? Massa olika kurser, eller Socionomprogrammet. Swahili.

Okej, vad ville jag med detta inlägget då? Skriva att jag är hemma, älskar min mamma, pappa, bröder och vänner. Att det är stor skillnad på Sverige-Kenya-Tanzania, och att alla borde bli mer tacksamma och omtänksamma.

Men hörni, LALEH, hon är ju helt fantastisk. Oj vad bra. Jag hoppas att jag kan gå på en konsert med henne snart.
Snart kommer Melina hem hit med en IPHONE till mig. Jag har insett att jag också vill ha en. Eftersom jag behöver en ny mobil och internet, så blev det bästa av alternativen detta. Spännande och nervöst!
Jag kan ju inte så mycke om denna teknikpryl, men snart en dag så!

Massa kärlek till dig du läsare. Hoppas vi ses snart.